Jennifer Andersson

Sminka upp mig en kväll för att vi skulle ta vinterkort, men hann bli för mörkt så det blev inte så bra... Men några badrumsbilder är ju aldrig fel

När pengarna rinner ut och man ändå trampar på samma ställe. Kraven blir för många, tiden finns inte och livet känns bara som ett enda stress och dåligt samvete. 

Har haft häst i dryga 9år nu, ridit i 15år ca. Och detta är första gången sen jag fick häst som jag allvarligt funderar på att ta ett uppehåll. Sälja Chezter och antingen skaffa hund istället (djur måste jag nog ha annars går det inte..) kanske skaffa en medryttarhäst istället för att äga en egen.

Men kommer inte lägga ut han förens efter nyår i så fall. Vi får se hur detta löser sig. Har tänkt mejla en kennel som ska få pinscher valpar i januari idag eller imorgon, så att det händer något. Kan inte vara djurlös och har ingen aning om hur det känns att inte ha häst. Tanken ger mig lite panik och lite ångest. Men jag har borstat Chezter två gånger de senaste två veckorna, gått ut och gått med han typ 4/7 dagar... Jag måste nog inse att jag inte har den tid och motivation han förtjänar. Och det var det första jag sa till mig själv når jag fick häst:

- Den ska aldrig stå bortglömd i en hage. Jag ska aldrig bli en sådan som ger hästen en klapp om dagen och sedan åker. Aldrig bli en sådan som mockar och tycker det är nog. Aldrig vara en sådan som slutar pyssla med hästen för att den inte rids av någon anledning. Hästen ska ridas, pysslas med, få all den tid man kan ge den.

Men nu vet jag att jag håller på att bli den sortens person. Och även fast det mest beror på tidsbrist är det ändå ett faktum. Jag kan inte sluta jobba, då har jag inte råd. Jag kommer antagligen börja plugga förr eller senare, då kommer jag varken ha tid eller råd. Det är helt enkelt dags att inse att min livssituation inte passar till att ha häst. Det suger att inse den fruktansvärda sanningen...

Jag skrev texten på två timmar i måndags förmiddag. Känner att hade jag gett det mer tid (och varit lite mer vaken) hade den kunnat bli bättre.. Menmen tycker den blev rätt bra ändå. Får vara nöjd med det jag åstakommit punkt

En eller två tårar trillade ner för Vackers kinder när hon i sakta mak gick vidare för att hitta Vita. Hon var säker på att hittade hon Vita, skulle hon hitta månen också.

Och nu när solen var tillbaka var det enklare att hitta månen. Hon kunde se dess sken över trädtopparna. Det verkade som om den fanns vid havet.

Hon brydde sig inte om att flyga, utan gick rakt genom skogen tills hon kom ut på stranden. Hon tittade sig omkring och fick syn på Vita som traskade fram och tillbaka på en stor sten vid en undervattensgrotta en bit bort. Månens bleka sken lös därinne under vattnet.

 

-          Vita! Vad har de tagit åt dig? Ropade Vacker och började gå genom den kalla sanden.

Vita log ett litet leende som inte riktigt nådde ögonen när hon fick syn på sin vän.

 

-          Havet hjälpte mig att fånga månen, det är just vad den förtjänar efter detta. Vita fällde ut sina vingar, och Vacker flämtade till när hon såg den långa revan i vänster vinge.

-          Hur gick det till? Flämtade Vacker och drog försiktigt med fingertopparna längst den skadade vingen.

-          Jag snavade och månen rev mig. Vacker hörde ilskan i Vitas röst. Hon insåg att det inte skulle bli lika lätt att övertala Vita som det varit att övertala Ljusa. Förlusten av vingen var för stor… Men om hon kunde få vingen tillbaka?

 

Vacker gick ner till havet, lät handen nudda dess yta. Först var det motvilligt och trumpet, men efter lite lirkande lyssnade det på henne. Och det gillade förslaget hon hade.

 

En lång vattendroppe lyfte ur havet. Den flöt genom luften fram till Vita, försiktigt satte den sig fast i revan. Saltkristallerna glittrade svagt i soljuset. Förundrat fällde Vita ut och in vingen.

-          Du får behålla det om du släpper månen, det är enda kravet. Vita höjde handen och vattnet drogs bort från månen. Men istället för att åka upp på himlen kom den fram till Vita och lät hennes hand ge den en mjuk klapp.

-          Jag tror jag vill följa med den. Sa Vita en aning förvånat.

 

Vackers hjärta sjönk som en sten. Hon ville säga hundra olika argument för att få Vita att stanna, men vem skulle inte vilja ha en chans att få hjälpa månen?

Så Vacker gav sin vän den längsta kramen någonsin. Önskade henne lycka till. och sa hejdå, adjö, snart ses vi igen.

Så nästa gång du ser en solkatt se om du kan få den att leka med dig. Om du får chansen att se tidvattnet, sjung för det. Och vad du än gör, prata inte om någon gubbe i månen. Vita har aldrig gillat det!

Hela dagen gick utan att de två andra älvorna hittade sin vän. Så när natten kom flög den näst äldsta älvan ut för att leta bland skuggorna. Hennes hår var kort och silvervitt, och varje dag hade hon en ny frisyr. Hennes namn betyder skuggljus, men de flesta säger Vita.

Vita flög långt och länge, både lågt och högt. Tillslut blev hon tvungen att ställa sig på halvmånen uppe på himlen och vila. Men hon var så trött att hon inte tänkte på hur hon satte ner fötterna. Hon snavade och föll ner från månen, men råkade riva sin vinge ute på spetsen.

Och med en trasig vinge föll hon ner från himlen.

Hon landade i vattnet, och hennes tjocka varma kläder tyngde ner henne så hon fick svårt att simma till land. I ren desperation dök hon ner under ytan och sjöng för havet, och havet svarade med att höja sig och dra med henne in till land där den spolade upp henne på stranden.

Den yngsta av de tre älvornas namn är det ingen som riktigt vet. Men det namn som cirkulerar mest är Vacker. Men på älvornas språk ska hon ha hetat Den mjuka. Men vi håller oss till Vacker nu tycker jag.

Vacker blev väldigt orolig när hennes vänner aldrig kom tillbaka. Hon bestämde sig för att vänta hela natten ut. Och om det inte hade kommit tillbaka när dagen kom skulle hon ge sig ut och leta i alla vrår.

Och Vacker hon väntade, väntade och väntade. Men natten blev kvar, den gav sig inte iväg. Hon satt inne i grottan och tittade ut genom springan. Väntade på att solen skulle dyka upp borta vid horisonten.

Tillslut gick hon förbryllat ut. Från sin plats uppe på berget kunde hon ana skuggor av varelser nere vid skogen som oroligt rörde på sig. Något var väldigt fel.

Vacker drog på sig en kappa och satte upp sitt mörkbruna hår i en hästsvans innan hon flög ner. Hon träffade på många hon kände i skogen, men inte en skymt av Ljusa eller Vita.

Så hon flög vidare. Mörkret blev tjockare, tätare. Det gjorde det jobbigt att flyga. Som att sitta fast i seg kola. Hon fick svårt att se, vilket var underligt eftersom älvor ser bra även i den mörkaste natten.

Men så upptäckte hon varför, och det gjorde även de nere på marken. Det hördes förskräkta rop och dunsar av springande fötter.

Månen som alltid lyser upp i natten var försvunnen.

 

Vacker började ana oråd. Hennes två vänner var borta och likaså solen och månen. Hon ruskade lite på huvudet och fick en lätt rynka i pannan. Visst måste det bara vara en tillfällighet? Det är inte lätt att styra över de två stora himlakropparna, hur mäktig en älva än är kan de inte på egen hand stjäla varken solen eller månen. Men om de hade gjort det, vart kunde de då vara?

Men turen lyste mot Vackra, bokstavligt talat. Hon fick syn på en ljusfläck som drog fram över en äng, hon flög ner och landade tyst tätt bakom. Då såg hon att ljusfläcken jagade en mus.

På lätta fötter sprang hon efter. Och inne i den djupaste delen av skogen fick hon syn på Ljusa. Hon satt på marken och flätade förstrött en korg av grenar. Hennes vingar var omlindade med vitt tyg.

Bakom henne var solen fastkedjad i backen. Dess ljus sken svagt, som om den mådde dåligt av att inte få vara uppe på himlen.

-          Ljusa! Sa Vacker förskräckt. Vad håller du på med?

Ljusa tittade upp, hennes ögon var stora och sorgsna. Ljusfläcken som Vacker hade följt efter hoppade upp i hennes knä och spann. Nu såg Vacker att det egentligen var en katt. Helt utan färg men som sken lika klart som solen.

-          Den brände hål på mina vingar, svarade Ljusa svagt. Jag kommer aldrig kunna flyga igen, varför ska då solen få fortsätta göra det?

 

Vacker blev stum. Hon fumlade med händerna och försökte tänka ut ett bra svar.

-          Du kan inte plocka ner solen för att du råkade ut för en olyckshändelse. Vi har ingen dag längre tack vare dig. Du måste släppa den fri. Solen skulle aldrig skada dig med flit!

Ljusa funderade tyst en stund. Katten svansade runt henne, flög upp och jamade. Så sken Ljusas ansikte upp i ett hoppfullt leende.

-          Då vill jag följa med solen upp, katten har redan fått en solbit. Jag vill också ha en!

 

Vacker gillade inte vad hon hörde. Ljusa och Vita var hennes bästa vänner, hon ville inte att någon av dem skulle ge sig av. men hon kunde se hur olycklig Ljusa var med sina skadade vingar. Och hon ville se henne lycklig igen. Vacker tittade bort på solen, som nickade tyst till henne.

Hon suckade och gick fram till Ljusa och gav henne en lång kram.

-          Se till att bli en bra hjälpreda till solen nu.

-          Oroa dig inte, svarade Ljusa lågt i hennes öra. Jag kommer och hälsar på, titta efter mig i nästa lägereld eller i ljusets låga. Jag kommer finnas där.

Så hjälptes de två vännerna åt att befria solen, och sedan åkte solen upp tillsammans med Ljusa och katten. Precis innan de kommit upp bländade katten lekfullt Vacker i ansiktet.

I århundraden har man sett solen stiga och sjunka på himlen, lika länge har månen funnit där uppe och lyst upp i nattens mörker.

Med hjälp av solen och månen kan man uppskatta tiden. Och då menar jag inte bara att man kan veta ifall det är dag eller natt. Utan hur tror du att det skulle gå för tiden om solen och månen försvann?

Ingen kan säga ifall det här hände för länge sedan eller om det överhuvudtaget har hänt än. Men de flesta är överens om att det börjar med tre älvor. Inte typiska älvor som är långa som en penna och med glittervingar, sådant är bara nonsens. Dessa tre älvor var stora nog för att kunna plocka äpplen och deras vingar var av mörkrött läder och kunde bära dem genom de blåsigaste och vildaste vindar.

De bor ovanför och under, i ljuset men mest i mörkret. Landets namn är långt och låter som musik i en dikt. Det är deras svar ifall du frågar dem vart de finns, så lyd mitt råd. Ställ aldrig enkla frågor till en älva. För de har aldrig ett rakt svar.

 

Dessa tre älvor var mycket nyfikna och våghalsiga av sig. De bodde i en grotta som doldes bakom en spricka i berget. De andra älvorna valde att bo nere på marken, i träd eller under en sjö. De tyckte inte om den vilda vinden som lever där uppe vid berget, eller all den gråa kalla stenen.

 

Den första morgonen var den äldsta av älvorna ute och flög i de första morgonstrålarna. Hennes långa rödblonda hår var flätat i en enda tjock fläta som virvlade i vinden. På vårt språk heter hon något i stil med Ljusa. Hon hade på sig en enkel röd klänning som passade ihop med hennes vingar. Det var så tidigt att många sov, men en liten katt var vaken.

Den satt högst upp i ett träd i färd med att smyga sig på en fågel ute på en av de längsta grenarna. Katten behövde knappt smyga, för dess päls var helt utan färg. Inte ens dess ögon hade färg, utan hela katten smälte in i trädet.

Men när katten häpen hoppade till när den såg Ljusa dansa på himlen blev fågeln rädd och flög sin väg. Irriterad över att ha blivit störd valde katten att sätta sig ner och titta vad älvan höll på med.

Ljusa lät sina starka vingar föra henne kors och tvärs över himlen. Genom moln och längst med vinden.

Oturligt nog för henne så hade det varit frost under natten. Och de vanliga solstrålarna hade inte värme nog att smälta bort den.

Så solen började skicka ner extra varma solstrålar, och de träffade Ljusa. De var för varma för henne, och hon brände sig på armar och ben. Men värst blev det för hennes vingar som inte var så tjocka. Det gick hål rakt igenom dem och hon föll hårt till marken.

Allt detta hade katten sett, och den sprang så fort den kunde till hennes hjälp.