Världen är full av besvär
Känns som att min väg framåt är full av gropar som jag håller på att bryta benen i. Jag tror jag vet vad jag vill, men fan det blir inte lätt. Tycker det är dags att vända blad, göra nytt och öppna upp mitt liv och sluta gå i gamla spår. Varför fortsätta nöta om det inte längre känns rätt?
När pengarna rinner ut och man ändå trampar på samma ställe. Kraven blir för många, tiden finns inte och livet känns bara som ett enda stress och dåligt samvete.
Har haft häst i dryga 9år nu, ridit i 15år ca. Och detta är första gången sen jag fick häst som jag allvarligt funderar på att ta ett uppehåll. Sälja Chezter och antingen skaffa hund istället (djur måste jag nog ha annars går det inte..) kanske skaffa en medryttarhäst istället för att äga en egen.
Det började redan innan vintervilan. Ridpassen blev inte bra längre, de blev "hyfsade" som mest. Jag märkte att jag kollade på klockan titt som tätt under passen för att se hur länge jag ridit. Vid en halvtimme gav jag upp.. Tänkte det skulle bli bättre när jag varit hos Emma ett par dagar. Få liten paus och hitta suget igen. Men det blev tvärtom.
Nu har Chezter vintervila, han har haft det i 2-3v. Idag är första dagen jag känner mig ridsugen. Ska träna på Friskis vid 5 så får se om jag gör det efter. Litet lugnt joggingpass men så han får röra lite på sig. Skrev lite på en annons idag så kan vara därför också, att jag känner redan nu lite separationsångest.
Men kommer inte lägga ut han förens efter nyår i så fall. Vi får se hur detta löser sig. Har tänkt mejla en kennel som ska få pinscher valpar i januari idag eller imorgon, så att det händer något. Kan inte vara djurlös och har ingen aning om hur det känns att inte ha häst. Tanken ger mig lite panik och lite ångest. Men jag har borstat Chezter två gånger de senaste två veckorna, gått ut och gått med han typ 4/7 dagar... Jag måste nog inse att jag inte har den tid och motivation han förtjänar. Och det var det första jag sa till mig själv når jag fick häst:
- Den ska aldrig stå bortglömd i en hage. Jag ska aldrig bli en sådan som ger hästen en klapp om dagen och sedan åker. Aldrig bli en sådan som mockar och tycker det är nog. Aldrig vara en sådan som slutar pyssla med hästen för att den inte rids av någon anledning. Hästen ska ridas, pysslas med, få all den tid man kan ge den.
Men nu vet jag att jag håller på att bli den sortens person. Och även fast det mest beror på tidsbrist är det ändå ett faktum. Jag kan inte sluta jobba, då har jag inte råd. Jag kommer antagligen börja plugga förr eller senare, då kommer jag varken ha tid eller råd. Det är helt enkelt dags att inse att min livssituation inte passar till att ha häst. Det suger att inse den fruktansvärda sanningen...
Du ska veta att jag älskar dig, och jag kommer alltid sätta ditt välbefinnande före mina egna känslor. Det är jag skyldig dig. Du ska aldrig behöva bli bortglömd och du ska aldrig behöva ha ont i onödan. Du är min kung och kommer alltid vara det<3