Hjärtat dunkade i bröstet på honom. Han kunde höra för tydligt hur männen gick på stigen upp mot huset. Hjärnan ville inte fungera, han kunde inte få någon vettig tanke. Skulle han slåss mot männen? Tre stora starka karlar mot en liten pojke? Tanken var bara skrattretande!
Nej han skulle bli tvungen att på något sätt få männen att självmant vända om, lura dem på något sätt… Men hur!
”Det får bli att improvisera”, sa han nervöst till sig själv och gick mot dörren. Han såg sig inte om när han gick ut, han ville inte se på sin familj och veta att han var deras enda hopp.
Männen fick genast syn på honom, men fortsatte att gå fram mot huset. Herus började gå dem till mötes med så bestämda steg han kunde.
”Hallå där grabben, bor du här?” frågade den största av männen och tittade ner på Herus. Herus hjärta slog en volt när han kände igen mannen från trappan.
”Ja herrn det gör jag.” Han försökte att hålla rösten stadig, men hörde att den darrade.
”Är din far hemma?”
Herus tänkte så frenetiskt att han blev orolig för att männen skulle kunna höra hur hårt hans hjärna jobbade.
”Jo det är han, han håller på att laga mat.”
”Jaha du, då ska vi gå och prata lite med honom innan ni hinner sätta er och äta.” Männen började återigen gå.
”Vänta lite, mina herrar” hasplade Herus ur sig. Männen stannade men deras ansiktsuttryck visade att de var otåliga och inte tänkte stanna länge för att prata den här gången.
”Jag vet att ni kom hit för att få bevis för min fars gåva som snidare, och att ni vill att han följer med er på era resor så ni inte behöver komma hit varje gång med era horn utan kan sälja dem på direkten.” Herus hade inte haft en aning om det här, när han kände efter inom sig kunde han känna hur informationen flödade in i hans huvud som formbar dimma. Tack tiden, tänkte han lite bättre till mods. Han var inte ensam när allt kom omkring.
”Men det finns fler här i byn som har gåvor som kan vara till nytta, fantastiska spårare och någon som kan få upp eld när hon än önskar. Det finns många här som ni borde ta med er.” Männen lyssnade intresserat, pojkens lockande ord om hur lätta deras resor skulle kunna bli fyllde deras huvuden. Aldrig mer kalla nätter om man alltid hade eld, aldrig mer behöva spåra i dagar… En plan började ta form i en av männens huvuden.
”Jasså det säger du, men då ska vi nog vänta med att prata med din pappa. Det är nog bäst att vi försöker tala med flera i byn innan vi frågor om någon vill med på våra resor.”
De båda andra männen såg häpna på sin kamrat men vände också de om och gick bort från huset. Herus stod kvar, överraskad av hur lätt det gått.
”Ett litet steg var det här. Men det kan vara som med ringar på vattnet, det sprider sig större. Du får inte tro att det är en enkel sak att ändra på tiden.”
”Nejdå tiden, jag ska tänka på det.” Svarade Herus ut i tomma intet, så lättad och glad att han kände att nu kunde vad som helst få ske. Han sprang det fortaste han kunde in i huset, vilt skrattande. Hans familj var säker!
Männen stannade inte kvar i byn, utan gick tillbaka till de andra männen som väntade på deras återkomst.
”Hittade ni smidaren?”
”Jodå, vi hittade honom.”
”Så vad hände?”
”Jo, hans pojke berättade att det finns fler med ovanligt stora begåvningar i den här byn. Gåvor som vi alla skulle behöva ha.”
”Men hur ska vi kunna övertala flera stycken? Det kommer aldrig gå..”
”Vi är 50 män, den här byn är liten och de flesta har familj. Vi hittar allt sätt att övertala dem som vi har intresse för.”
