Jennifer Andersson

I århundraden har man sett solen stiga och sjunka på himlen, lika länge har månen funnit där uppe och lyst upp i nattens mörker.

Med hjälp av solen och månen kan man uppskatta tiden. Och då menar jag inte bara att man kan veta ifall det är dag eller natt. Utan hur tror du att det skulle gå för tiden om solen och månen försvann?

Ingen kan säga ifall det här hände för länge sedan eller om det överhuvudtaget har hänt än. Men de flesta är överens om att det börjar med tre älvor. Inte typiska älvor som är långa som en penna och med glittervingar, sådant är bara nonsens. Dessa tre älvor var stora nog för att kunna plocka äpplen och deras vingar var av mörkrött läder och kunde bära dem genom de blåsigaste och vildaste vindar.

De bor ovanför och under, i ljuset men mest i mörkret. Landets namn är långt och låter som musik i en dikt. Det är deras svar ifall du frågar dem vart de finns, så lyd mitt råd. Ställ aldrig enkla frågor till en älva. För de har aldrig ett rakt svar.

 

Dessa tre älvor var mycket nyfikna och våghalsiga av sig. De bodde i en grotta som doldes bakom en spricka i berget. De andra älvorna valde att bo nere på marken, i träd eller under en sjö. De tyckte inte om den vilda vinden som lever där uppe vid berget, eller all den gråa kalla stenen.

 

Den första morgonen var den äldsta av älvorna ute och flög i de första morgonstrålarna. Hennes långa rödblonda hår var flätat i en enda tjock fläta som virvlade i vinden. På vårt språk heter hon något i stil med Ljusa. Hon hade på sig en enkel röd klänning som passade ihop med hennes vingar. Det var så tidigt att många sov, men en liten katt var vaken.

Den satt högst upp i ett träd i färd med att smyga sig på en fågel ute på en av de längsta grenarna. Katten behövde knappt smyga, för dess päls var helt utan färg. Inte ens dess ögon hade färg, utan hela katten smälte in i trädet.

Men när katten häpen hoppade till när den såg Ljusa dansa på himlen blev fågeln rädd och flög sin väg. Irriterad över att ha blivit störd valde katten att sätta sig ner och titta vad älvan höll på med.

Ljusa lät sina starka vingar föra henne kors och tvärs över himlen. Genom moln och längst med vinden.

Oturligt nog för henne så hade det varit frost under natten. Och de vanliga solstrålarna hade inte värme nog att smälta bort den.

Så solen började skicka ner extra varma solstrålar, och de träffade Ljusa. De var för varma för henne, och hon brände sig på armar och ben. Men värst blev det för hennes vingar som inte var så tjocka. Det gick hål rakt igenom dem och hon föll hårt till marken.

Allt detta hade katten sett, och den sprang så fort den kunde till hennes hjälp.