Del 3
En eller två tårar trillade ner för Vackers kinder när hon i sakta mak gick vidare för att hitta Vita. Hon var säker på att hittade hon Vita, skulle hon hitta månen också.
Och nu när solen var tillbaka var det enklare att hitta månen. Hon kunde se dess sken över trädtopparna. Det verkade som om den fanns vid havet.
Hon brydde sig inte om att flyga, utan gick rakt genom skogen tills hon kom ut på stranden. Hon tittade sig omkring och fick syn på Vita som traskade fram och tillbaka på en stor sten vid en undervattensgrotta en bit bort. Månens bleka sken lös därinne under vattnet.
- Vita! Vad har de tagit åt dig? Ropade Vacker och började gå genom den kalla sanden.
Vita log ett litet leende som inte riktigt nådde ögonen när hon fick syn på sin vän.
- Havet hjälpte mig att fånga månen, det är just vad den förtjänar efter detta. Vita fällde ut sina vingar, och Vacker flämtade till när hon såg den långa revan i vänster vinge.
- Hur gick det till? Flämtade Vacker och drog försiktigt med fingertopparna längst den skadade vingen.
- Jag snavade och månen rev mig. Vacker hörde ilskan i Vitas röst. Hon insåg att det inte skulle bli lika lätt att övertala Vita som det varit att övertala Ljusa. Förlusten av vingen var för stor… Men om hon kunde få vingen tillbaka?
Vacker gick ner till havet, lät handen nudda dess yta. Först var det motvilligt och trumpet, men efter lite lirkande lyssnade det på henne. Och det gillade förslaget hon hade.
En lång vattendroppe lyfte ur havet. Den flöt genom luften fram till Vita, försiktigt satte den sig fast i revan. Saltkristallerna glittrade svagt i soljuset. Förundrat fällde Vita ut och in vingen.
- Du får behålla det om du släpper månen, det är enda kravet. Vita höjde handen och vattnet drogs bort från månen. Men istället för att åka upp på himlen kom den fram till Vita och lät hennes hand ge den en mjuk klapp.
- Jag tror jag vill följa med den. Sa Vita en aning förvånat.
Vackers hjärta sjönk som en sten. Hon ville säga hundra olika argument för att få Vita att stanna, men vem skulle inte vilja ha en chans att få hjälpa månen?
Så Vacker gav sin vän den längsta kramen någonsin. Önskade henne lycka till. och sa hejdå, adjö, snart ses vi igen.
Så nästa gång du ser en solkatt se om du kan få den att leka med dig. Om du får chansen att se tidvattnet, sjung för det. Och vad du än gör, prata inte om någon gubbe i månen. Vita har aldrig gillat det!