Del 2
Hela dagen gick utan att de två andra älvorna hittade sin vän. Så när natten kom flög den näst äldsta älvan ut för att leta bland skuggorna. Hennes hår var kort och silvervitt, och varje dag hade hon en ny frisyr. Hennes namn betyder skuggljus, men de flesta säger Vita.
Vita flög långt och länge, både lågt och högt. Tillslut blev hon tvungen att ställa sig på halvmånen uppe på himlen och vila. Men hon var så trött att hon inte tänkte på hur hon satte ner fötterna. Hon snavade och föll ner från månen, men råkade riva sin vinge ute på spetsen.
Och med en trasig vinge föll hon ner från himlen.
Hon landade i vattnet, och hennes tjocka varma kläder tyngde ner henne så hon fick svårt att simma till land. I ren desperation dök hon ner under ytan och sjöng för havet, och havet svarade med att höja sig och dra med henne in till land där den spolade upp henne på stranden.
Den yngsta av de tre älvornas namn är det ingen som riktigt vet. Men det namn som cirkulerar mest är Vacker. Men på älvornas språk ska hon ha hetat Den mjuka. Men vi håller oss till Vacker nu tycker jag.
Vacker blev väldigt orolig när hennes vänner aldrig kom tillbaka. Hon bestämde sig för att vänta hela natten ut. Och om det inte hade kommit tillbaka när dagen kom skulle hon ge sig ut och leta i alla vrår.
Och Vacker hon väntade, väntade och väntade. Men natten blev kvar, den gav sig inte iväg. Hon satt inne i grottan och tittade ut genom springan. Väntade på att solen skulle dyka upp borta vid horisonten.
Tillslut gick hon förbryllat ut. Från sin plats uppe på berget kunde hon ana skuggor av varelser nere vid skogen som oroligt rörde på sig. Något var väldigt fel.
Vacker drog på sig en kappa och satte upp sitt mörkbruna hår i en hästsvans innan hon flög ner. Hon träffade på många hon kände i skogen, men inte en skymt av Ljusa eller Vita.
Så hon flög vidare. Mörkret blev tjockare, tätare. Det gjorde det jobbigt att flyga. Som att sitta fast i seg kola. Hon fick svårt att se, vilket var underligt eftersom älvor ser bra även i den mörkaste natten.
Men så upptäckte hon varför, och det gjorde även de nere på marken. Det hördes förskräkta rop och dunsar av springande fötter.
Månen som alltid lyser upp i natten var försvunnen.
Vacker började ana oråd. Hennes två vänner var borta och likaså solen och månen. Hon ruskade lite på huvudet och fick en lätt rynka i pannan. Visst måste det bara vara en tillfällighet? Det är inte lätt att styra över de två stora himlakropparna, hur mäktig en älva än är kan de inte på egen hand stjäla varken solen eller månen. Men om de hade gjort det, vart kunde de då vara?
Men turen lyste mot Vackra, bokstavligt talat. Hon fick syn på en ljusfläck som drog fram över en äng, hon flög ner och landade tyst tätt bakom. Då såg hon att ljusfläcken jagade en mus.
På lätta fötter sprang hon efter. Och inne i den djupaste delen av skogen fick hon syn på Ljusa. Hon satt på marken och flätade förstrött en korg av grenar. Hennes vingar var omlindade med vitt tyg.
Bakom henne var solen fastkedjad i backen. Dess ljus sken svagt, som om den mådde dåligt av att inte få vara uppe på himlen.
- Ljusa! Sa Vacker förskräckt. Vad håller du på med?
Ljusa tittade upp, hennes ögon var stora och sorgsna. Ljusfläcken som Vacker hade följt efter hoppade upp i hennes knä och spann. Nu såg Vacker att det egentligen var en katt. Helt utan färg men som sken lika klart som solen.
- Den brände hål på mina vingar, svarade Ljusa svagt. Jag kommer aldrig kunna flyga igen, varför ska då solen få fortsätta göra det?
Vacker blev stum. Hon fumlade med händerna och försökte tänka ut ett bra svar.
- Du kan inte plocka ner solen för att du råkade ut för en olyckshändelse. Vi har ingen dag längre tack vare dig. Du måste släppa den fri. Solen skulle aldrig skada dig med flit!
Ljusa funderade tyst en stund. Katten svansade runt henne, flög upp och jamade. Så sken Ljusas ansikte upp i ett hoppfullt leende.
- Då vill jag följa med solen upp, katten har redan fått en solbit. Jag vill också ha en!
Vacker gillade inte vad hon hörde. Ljusa och Vita var hennes bästa vänner, hon ville inte att någon av dem skulle ge sig av. men hon kunde se hur olycklig Ljusa var med sina skadade vingar. Och hon ville se henne lycklig igen. Vacker tittade bort på solen, som nickade tyst till henne.
Hon suckade och gick fram till Ljusa och gav henne en lång kram.
- Se till att bli en bra hjälpreda till solen nu.
- Oroa dig inte, svarade Ljusa lågt i hennes öra. Jag kommer och hälsar på, titta efter mig i nästa lägereld eller i ljusets låga. Jag kommer finnas där.
Så hjälptes de två vännerna åt att befria solen, och sedan åkte solen upp tillsammans med Ljusa och katten. Precis innan de kommit upp bländade katten lekfullt Vacker i ansiktet.