Jennifer Andersson

Vet inte om det märks att min "plan" med livet går åt en det ena, än det andra hållet? Just nu är jag påväg åt lite alla möjliga håll. Och vet inte om jag kan klara det, om jag vill det, om det är för mig, om jag kommer ångra mig, om det kommer bli bra, om jag väljer fel, om jag väljer rätt, om jag borde tänka om, om jag tänker rätt. En väldigt massa OM. så helt vill jag åka till Afrika, eller varfan som helst där man kan försörja sig på att tvätta elefanter och typ åka jeep och se ifall alla lejon är kvar. Bo i en hydda och leva mitt i regnskogen. Underbart finns inga val överhuvudtaget.

 

Lite så är mitt humör ikväll. Sen kan jag vara jättetaggad imorgon. Skulle inte förvåna mig, går inte att förutspå. Men vill ni se lite hur min "framtid" tar sig? Läs vidare då. Annars, tja. Hitta på något annat.

 

 

för det första så har jag sökt 15 olika utbildningar (jag var tvungen att gå in på antagning.se för jag har ingen koll på hur många de var. Inte heller koll på i vilken ordning, jajamen....).

 

Fysioterapeutprogrammet var i alla fall högst upp. I Göteborg och Linköping.

Sedan rättsvetenskapliga programmet med internationell inriktning (Örebro).

Sedan Fysioterapeut i Luleå. 

5 stycken Juristutbildningar kommer efter det.

Och sedan Rättsvetenskapliga programmet här i Karlstad. 

Och sen kör jag på Kandidatprogram i kriminologi. 

Politices kandidat också i Karlstad. (Härifrån kommer sådana som jag nog egentligen inte kommer vilja gå men som jag tog med för att... tja... kanske som ista utväg?....)

 

 

därefter kryssa jag i socionomprogrammet (fast det kanske skulle vara rätt roligt att gå ändå?)

och sist offentlig förvaltning och ledning. (ingen kommentar, men den fick hänga på. Jag hade väl en bra tanke när jag valde den)

 

 

Jag känner att jag inte riktigt orkar ta tag i högskoleutbildnig. Och det bästa är att jag nog (är typ 90% säker) att jag inte kommer tacka ja till någon av dessa. Utan Emma satte en ännu bättre ide i mitt huvud. Att söka till Polishögskolan i Juni. Jag var ju inne på att göra GMU för bara någon månad sedan. Men så blir jag feg och tänker att nej, hur ska det gå? Men har börjat inse att så är jag ju när det gäller typ.. allt? 

Snacka om att inte tro på sig själv... 

 

Så va fan, nu är det att ta tjuren vid hornen (alltså typ, mina egna horn..) och bara köra och kunna säga att fan det här kan jag. 

 

Vet inte alls vart jag ville komma med detta inlägg. Men ibland är det skönt att bara skriva av sig. Imorgon blir det gym innan jobbet och inte bara bygga upp sig fysiskt utan också ta tag i det mentala.