Första texten
- Hum… Va? Nä! Stick iväg!
Att börja dagen med att bli väckt av den håriga byrackan bådar aldrig gott. Den verkar som vanligt inte höra mitt protesterande, men den brukar faktiskt inte lyssna på människorna i huset heller. Så jag antar att jag inte ska ta det personligt.
Den stirrar ner på mig där jag ligger avsparkad på mattan i hallen, om min grabb till ägare bara hade ställt upp mig på hyllan. Då hade jag också fått sovmorgon och inte vaknat av en blöt snörvlande nos! Man kan tycka att en helt ny gympadoja är värd mer en denna behandling.
- Ånej! Du skulle bara vå… Försent.
Byrackan tog snabbt tag om mig och började gå iväg. Dess morgonandedräkt är svår att beskriva för er. Men jag kan ju göra ett försök. Först ta en rutten fisk och blanda med sur mjölk, till sist låter du det stå ute en varm sommardag. Där har ni nästan hur illa det luktade!
När jag kände oset av kaffe visste jag att vi nyss gått förbi köket. Vi kom in i vardagsrummet och med en liten duns landade jag på golvet. Jag drog ett djupt andetag och blängde på honom när jag kände att jag var våt av slem.
- Du vet att det finns en till sko va? Den år ännu smarrigare att tugga på, jag lovar!
Okej, jag erkänner att det inte var det ridderligaste jag sagt, men som man säger nöden har ingen lag.
Men som tur var för mig hördes ett väldigt skrammel när byrackans mat hälldes upp i matskålen. Med ett glatt skall sprang han iväg så fort att han kanade på det hala trägolvet när han skulle bromsa. Dunk! Och han for med huvudet före in i väggen. Tjockskallig som byrackan är ruskade han bara lite på huvudet innan han sprang vidare mot köket.
Där fick jag dagens första skratt, det behövde jag!
Från min plats under vardagsrumsbordet kunde jag skymta trappen upp till övervåningen, och det dröjde inte länge förrän min grabb kom gående ner med släpande steg. Han hade på sig ett par slitna jeans och en tjockare tröja och jag nickade gillande för mig själv, de kläderna och jag passar verkligen ihop.
Då smög en orolig tanke fram, hur ska han kunna hitta mig? Tänk om han istället tar ett par andra skor!
Grabben gick in i köket för att äta frukost, och jag hörde av tumultet där inne att de var sena igen. Jag tänkte dystert att då skulle de inte ha någon tid att leta reda på mig, och jag som sett fram emot att få komma ut idag! Igår hade grabbens kompisar tittat med smått avundsjuka blickar på mig och sagt att de tyckte jag var ”skit snygg”.
Jag avbröts i mina tankegångar av att grabben och hans mamma skyndade ut i hallen, jag kunde inte se dem men det var inga problem att höra vad de sa. När de blir stressade är jag ganska säker på att även grannarna på andra sidan gatan hör dem.
- Mamma vart är min andra sko?
- Hur ska jag kunna veta det? Ställde du upp dem igår när du kom hem?
Även fast jag inte såg grabben kunde jag för min inre blick se hur han skruvade på sig. Han är en go grabb men ordning är inte hans starka sida.
- Jaha, då får du sätta på dig ett annat par. Så får du leta upp skon sen, de är ju i princip nya!
- Men mamma! Jag bara måste ha dem idag! Grabbens röst lät precis lika besviken som jag kände mig när han svarade.
- Ettan, vart är du? Jag vill inte vara hemma!
Toppen, att ha en partner är inte alltid en dans på rosor. Hon skulle bara våga lägga skulden på mig! Antagligen sov hon när byrackan förde bort mig.
Jag rykte till när jag hörde ett jollrande. Hastigt vände jag blicken åt sidan, där kröp grabbens lillebror fram mot mig med tutten i munnen som vanligt.
- Kom igen, ge mig lift!
Den lille besvarade otroligt nog min bön, tog tag i ett av mina snören och drog mig med mot ljudet av sin mammas röst.
- Fortare! Kom igen, kryp för allt du är värd!
Och jag måste erkänna, lillen kanske kommer bli en riktigt bra löpare när han blir stor. Det dröjde inte lång stund innan vi var i hallen. Min grabb sken upp när han fick syn på oss.
- Där är den!
Jag tjöt av skratt när vi sedan sprang i full kareta mot bilen, nu var det bara att gå vidare!
