Skrivuppdrag 5
Jag vet att det blir mycket om skrivkursen och att jag inte skriver så fasligt mycket om stallet längre. Men hinner helt enkelt inte med så värst mycket! på morgon- stallet, hem-duscha,äta, jobba, sova. När jag skriver till kursen är enda gången jag hinner sitta ner och tja, bara va! Men ska försöka komma med lite mer varierande inlägg.. snart
Uppdrag 5
Du ska nu få göra egen miljöresearch. Bege dig till en plats som du tänker att du eventuellt vill skriva om i en barnbok. Ta med dig något att skriva/anteckna i. Studera detaljerna i miljön, använd alla sinnen när du skriver och din fantasi. En hög med skor kanske inte bara är en hög med skor - du kanske får andra associationer? Låt liknelserna komma! Vilka ljud hör du? Dofter? Är det kallt, varmt?
När du gjort din research ska du skriva en miljöskildring där du vänder dig till åldersgruppen 9-12 och du ska försöka efterhärma den lite mörka, dova stilen i en ungdomsdeckare eller thriller. Se på allt med misstänksam blick - vilka hemligheter döljer sig i miljön? Har där begåtts ett brott? Fantisera!
Klockan ringer högt och gällt, alla rusar upp så stolarna nästan ramlar omkull. Det blir kapplöpning ut genom dörren, i korridorren bildas en ström med otåliga elever som drar åt sig sin jacka. Ytterdörren slås upp och alla beger sig iväg i klungor åt varsina håll. Ett gäng grabbar går iväg med höjda klubbor mot innebandyplan, ett par fnissiga tjejer går iväg mot sitt bord de alltid sitter vid och snackar. Några bestämmer sig för att kasta boll vid basketkorgen.
Kylan sveper över skolgården. Den drar i en flickas hår så hon hukar sig för att komma undan. Hennes vänner skriker till när spelkorten blåser av bordet i en kraftig vindstöt. De virvlar runt deras huvuden, för att sedan klistras fast mot den våta marken.
Sedan får kylan syn på en kille som står i mål under innebandymatchen. Med ett svep försöker den dra av kepsen som är nedtryckt på killens huvud. Men lyckas inte. I ett ilsket utbrott slår den till hårt mot nätet i målet, det fladdrar våldsamt och klirrar skarpt mot stålstängerna det sitter fast i.
Det är första rasten för dagen, men det är ovanligt mörkt ute. Gatulamporna är fortfarande tända, det bildas starka ljusfläckar här och var. Men mycket utav skolgården ligger i skuggan. Barnen håller sig i strålkastarljuset vid bollplanerna, under vägglamporna vid borden längst med husets trygga siluett. De få som rör sig i dunklet gör det snabbt och ljudlöst, osäkra på vart de ska ta vägen.
Asfalten är svart efter nattens regn, här och var har det bildats djupa pölar som ser ut att kunna vara bottenlösa. Djupa sprickor löper kors och tvärs, skär fram genom asfalten och bildar ett osammanhängande mönster. Ingen kan längre minnas hur de blev till från början.
Där ljuset träffar asfalten ser den ut som blött bläck, hur starkt lamporna än lyser ner kan det inte få bort den mörka känslan asfalten utstrålar.
Det är något som fattas mer än dagsljuset. Man kan höra vindens framfart för tydligt, hur den rasslar i löven och får de gamla utslitna gungorna att jämrande röra sig. Du kan höra, om en otydligt, viskandet från tjejerna som sitter med huvudena tätt ihop. Du kan också höra dunsarna från basketbollarna lika högt som om det var en bomb som slog ner varje gång. Duns, duns, duns. Det skarpa ljudet av innebandyklubborna som slår hårt i asfalten får dig att ryka till.
Det som fattas är ljudet av skratt, av fniss, av rop och stoj.
Vad är det som händer?
Barnen fortsätter sina aktiviteter, försöker följa sitt vardagliga mönster. Men känslan av att något är fel trycker sig på. Tjejernas viskande dör ut, de spejar ut över skolgården. Håller sig tätt intill varandra.
Killarna spel på innebandyplanen blir långsammare, någon missar helt att ta emot en passning. De blir stående blixtstilla, väntande med ett fast grepp om klubborna.
Lamporna flimrar till, alla på samma gång. Ljuset kämpar för sin överlevnad, men skolgården är dömd. Sakta dör en av lamporna ut, i ett av hörnen på planen. Två killar som faller in i mörkret skriker till och kastar sig framåt, ut mot ljuset. Den ena halkar på den hala asfalten, skrapar knäna blodiga. Hans vän får tag i hans jacka och drar han med sig.
Nu slocknade en till, och den tredje slocknar strax därefter. Barnen springer i panik mot skolan. Ingen kommer någonsin att erkänna det, men de kommer aldrig glömma känslan av kalla händer som griper efter deras nacke.