skrivuppdrag 2!
Den vuxnas perspektiv:
Flera tusen människor passerar torget varje dag, ibland är det så mycket folk i rörelse att man får gå i krokiga bågar för att inte stöta ihop med någon. Som två olika sidor av magneter lyckas man hålla sitt avstånd. För vad kan hända om man kommer för nära? Varje dag möter man så många nya människor, men det är just det. Du möter men du reagerar alltid som en andra sida av en magnet, du håller ditt avstånd.
Denna dag blev annorlunda. Det var en dag då det som vanligt under eftermiddagen var fullt med folk. Barn och ungdomar som skulle ta bussen hem, damer som gick mot sin efterlängtade eftermiddagsfika, pensionärer var ute för att göra sina ärenden.
Jag gick och satte mig vid fontänen och väntade på min buss. Stenen var sval genom mina jeans. Jag kastade en blick på den stora tavlan, min buss skulle inte komma på tio minuter.
Så jag gjorde vad många andra gör när de sitter på en allmän plats och får tid över. Jag började iaktta vad som hände på torget runtomkring mig.
Först var de bara ett vimmel av folk, alla upptagna av att nå sitt mål. De höll sin kurs, och undvek skickligt att stöta ihop med någon annan. Men så började jag uppfatta störningar i detta mönster.
Den jag la märke till var en gammal dam, hon hade en liten matkasse i korgen på sin rullator. Hon gick med små steg mot bussen, då ett av hjulen fastnade i en springa i kullerstenen. Hon gjorde några tafatta försök att komma loss, utan att lyckas. Jag som satt en bit bort märkte att trots att hon hade problem, fortsatte magneteffekten på de människor som passerade. De höll sig undan, upptagna i sin egen väg. Damen blev stående där hon var, hängde lite med huvudet och såg sig försynt omkring. Varför var det ingen som hjälpte henne?
Men så långsamt började det hända något med mönstret runt damen. Människorna började gå saktare, tvekade när de gick förbi. Några kastade en snabb blick åt sidan, tvekade en bråkdels sekund innan de fortsatte mot sitt mål. Tanten stod där hon var, hon blev som en dubbelmagnet. Hon drog till sig deras uppmärksamhet, men var det tillräckligt?
Då kom en yngre man fram, och stannade upp sin färd. Varsamt hjälpte han damen att få loss hjulet. Och hon gick tacksamt vidare mot sin buss.
Jag iakttog den gamla damen ända tills hon kommit på sin buss. Och jag var inte den enda, när jag såg mig omkring var det flera par ögon som såg efter henne. Personer som ville försäkra sig om att hon kom iväg, trotts att hon inte kände dem och de kände inte henne. Och de hade inte gått fram för att hjälpa henne, precis som jag.
Plötsligt fick jag bråttom till min buss som redan stod och väntande. Småspringande klev jag på, och när jag hade satt mig tillrätta kunde jag inte sluta tänka på vad som nyss hänt. Det var inget som det skulle stå om i tidningen nästa dag, det var ingen som skulle gå tillsängs med dåligt samvete. Kort och gott skulle de flesta knappt ägna det en tanke.
Men det gnagde mig att damen hade stått där helt hjälplös, och folk hade valt att fortsätta sin färd. Varför hade inte första person som mött damen hjälpt henne? Varför hade hon blivit tvungen att vänta? Jag fick inget svar under min bussresa. Men när jag klev av vid min hållplats gav jag mig själv ett löfte. Jag skulle aldrig mer vara den motsatta sidan av en magnet.
Barnets perspektiv:
Elsa hoppade ur bussen före mig. Inte för att hon är snabbare än mig men hon hade turen att sitta på sätet längst ut, så hon kom iväg först. När vi klivit ur bussen gick vi mot andra sidan av torget. För bussen hem till Elsa går därifrån och vi ska leka idag.
Jag drog upp ryggsäcken som hade börjat glida ner. I den låg några av mina leksakshästar, och jag hade även med mig ett av mina leksaksstall. Det går att vika ihop till en väska, så det gick precis ner i ryggsäcken.
Elsa gillar också hästar, vi rider på samma ridskola med vår vän Matilda, vissa av våra leksakshästar har fått namn efter våra favortithästar.
Idag ska vi alla tre mötas hemma hos Elsa, så vi gick så fort vi kunde fram till busshållsplatsen och ställde oss och väntade.
Vi får inte cykla fram och tillbaka till skolan än, men när vi börjar trean ska vi börja cykla ihop. Men just nu får vi ta bussen.
Det blev snabbt tråkigt att vänta. Så vi började titta på folk för att se vad de gjorde. Många hade bråttom, de gick mycket fort och svängde med armarna.
Men där var också en gammal tant, som gick med en sådan där sak som gamla personer drar framför sig för att inte ramla. Hon gick långsammare än dem andra. Och så fastnade ett hjul så hon inte kunde fortsätta gå. Hon försökte lyfta men hon orkade inte det.
Men ingen av de andra vuxna hjälpte henne. Mina föräldrar har sagt att man inte ska prata med främlingar, men vad ska jag göra nu? När den gamla tanten verkar behöva hjälp?
Jag petade till Elsa, för hon tittade åt ett annat håll.
- Ser du den gamla tanten? Hon sitter fast. Elsa spanade och fick syn på tanten.
- Varför går de förbi henne? Hon kan ju inte komma loss.
- Jag vet inte, svarade jag. Ska vi hjälpa till?
Jag såg på Elsa att hon inte heller visste vad vi skulle göra.
Men så började vi gå mot tanten. Även fast hon är en främling så är hon också gammal och i knipa. Då borde man hjälpa till om man kan. Men innan vi hade kommit ända fram hade redan en av de vuxna hjälpt henne loss. Så vi vände tillbaka och väntade på bussen igen.
Bussen kom och vi hoppade in.
- När är det du ska hem? frågade Elsa.
- Mamma skulle hämta mig vid halv åtta. Så vi kan leka jättelänge!