gestalta ett rum
Fick dåligt med tid denna vecka till att skriva. Hade jätte dåligt med inspiration också men lyckades slänga ihop något ändå. Men hade önskat att jag hade lyckats lite bättre än såhär. Men får ta nya tag denna vecka.
En kall vindpust drar upp snön framför oss. Jag skyndar på stegen och drar upp dragkedjan den sista biten för att inte få snö innanför jackan. Mina steg skvallrar om de känslor jag har inom mig. Jag går med lätta steg därför att jag är uppspelt, jag går lite spänt för att jag är en aning nervös. Mina steg går i en rak linje mot dörren därför att jag verkligen vill hit.
Handtaget känns kallt genom min handske. Det är lite trögt att få ner, nästan som att det vill testa ifall jag är stark nog. Dörren går upp en aning långsamt, den drar ut på ögonblicket på ett högtidligt vis. Som den gör för alla som kommer på besök.
Vi stannar upp ett ögonblick eller två när vi kommit in från kylan. Dofterna är de första som välkomnar oss tillbaka. Det är ingen skarp doft av parfym eller den söta doften av bakverk. Det är dofter från naturen.
Spåndammet flyger upp när djuren rör sig. Det virvlar runt lite för att sedan åter lägga sig. Höet som tuggas ger ifrån sig en doft av alla årstider, hur många växter gör det? Inte någon mer vad jag vet. Så man kan förstå att höet doftar rätt mycket, det är svårt att låta bli att ta plats när man känner sig speciell.
Vi börjar gå genom stallgången, betongen under våra fötter är slät men har sina skavanker här och där. Märken och sprickor som berättar historier. Hela den grå ytan är som ändlös bok och varje liten skavank blir ett eget kapitel. Om hästar som klapprat över den, elever som skyndat fram. Vill man höra skvaller är det hit man ska vända sig.
Att gå längst gången går både för fort och för långsamt. När man hälsar på sin älsklingshäst och låter handen vila mot dess varma hals kan aldrig det ögonblicket bli tillräckligt långt. Men när man väl går igen är det som om vägen framåt har blivit längre.
Kontoret ligger i slutet av gången. Här avgörs det viktigaste av allt. Vilken häst man ska få rida denna gång. Blir det favoriten eller får man en annan utmaning? Kanske den som för tillfället kallas svarta fåret? Eller den som ens kompis ville ha? Så ni kan förstå att kontoret är den plats där alla beslut fattas. Och här kan mycket drama uppstå.
Det finns en pärm inne på kontoret. På den högsta hyllan över skrivbordet står den, och blir bara tjockare och tjockare. Den har informationen som säger vilka hästar som ska ridas, den kan berätta allt om ens tidigare val. Och den tvekar inte på att berätta allt det här för ridläraren, så de tillsammans kan fatta ett beslut.
Jag rider nu i en medelsvår grupp på onsdagskvällar. Vi är alla i ungefär samma ålder, för vi alla går på mellanstadiet. Jag fyllde tolv förra lördagen. Så idag hoppas jag kunna dra nytta av det när vi ska välja hästar.
Efter en spännande stund har alla fått en varsin häst utan allt för mycket dramatik. De som fick den häst de ville ha skuttar glatt och de som fick ta sitt andrahandsval ser ändå rätt nöjda ut.
Vi går i samlad trupp mot sadelkammaren. Nu har vi äntligen tid att lägga märke till detaljerna. Boxarnas milda gröna färg, den vita väggen inne i boxarna som lyser upp stallet. Hästarna som rör sig därinne, nyfikna på vem som kommer att besöka dem idag. Och framförallt vad de har med för godis.
Vi trängs när vi går in genom dörren till sadelkammaren. Den är inte lika pampig och stabil som ytterdörren, den är nattsvart och tunn och glider lätt och ledigt upp. Den uppskattar vår framfart och verkar tycka om att få visa upp sitt rum.
Vi får gå runt sadelpallen som står mitt i rummet. Där hänger vi sadlarna när det är dags att putsa dem. På väggarna hänger rader av sadlar. Vissa så högt upp att man måste be om hjälp för att få ner dem. Tränsen hänger på en prydlig rad på väggen mitt emot dörren. Det finns små namnlappar över varje träns och sadel, så man inte ska råka ta fel.
Mysiga ylletäcken och tjocka regntäcken ligger allra högst upp, på en hylla som går runt i hela rummet. Det blir väldigt mycket täcken till så många hästar!
Och när vi ska gå ut med famnen full av sadel och träns, kan dörren inte låta bli att glida igen en aning så vi måste ge den en knuff med axeln för att komma förbi. Inte för att vara taskig, men att retas lite kan den tycka är ganska underhållande.
Så får man gå in till hästen, klappa och borsta den. När man är klar och man har fått på sig hjälmen och hästen har sadel och träns på sig börjar vi leda in dem i ridhuset på led. Bästa stunden på veckan kan börja!
