Jennifer Andersson

Ljuva skratt hördes mellan träden, studsade från stam till stam. Ett sött fnitter, svårt att beskriva men det är som ljuv musik för öronen. Den sortens musik som gör att man vill sjunga högt och dansa som en galning. Det andra skrattet är lite djupare, med mer kraft i sig. Det påminner om mullret före blixten under ett oväder. De två skratten tillsammans blev den perfekta kombinationen, och alla som hörde dem slutade med vad de än gjorde och tog sig en stund att lyssna. Lyssna på den lycka och glädje som de skrattade om. Men det var en som inte ville lyssna, som höll för sina öron med bleka händer.

Frejas långa hår flyger i vinden när hon springer längst vägen, skiftningarna mellan rött och gult fick det att se ut som en enda lång eldslåga. Den gröna klänningen fladdrade mjukt och passar perfekt in i den djupa skogen.

Ett rop bakom henne får henne att vända sig om. Hennes skarpa mörkbruna blick slukar pojken som springer bakom henne. Hans ansikte ramas in av mörka lockar, de gröna ögonen skiner mot henne. Med tre långa kliv är han framme hos henne, tar hennes hand i sin och låter sin mörkröda mantel omsluta dem båda. De börjar vandra vägen fram ihop.

Tor har alltid tyckt om Freja, och efter ett år av trevande uppvaktning så är hon nu hans. De har alltid skrattat ihop, men bara som vänner. Men nu hör de ihop. Han trodde aldrig att Freja skulle se honom mer än som en vän. Så många som har försökt att uppvakta henne, lirkat med vackra smycken och långa dikter. Men ju mer de försökte, desto mer backade Freja bort. Så Tor hade varit tålmodig, gått varsamt fram för att inte skrämma iväg henne. Han hade inte försökt köpa henne med smycken, eller liknat hennes skönhet med en ros. För han visste att hon inte ens gillade rosor, hon var mer som en lilja. När han gick där med Frejas hand i sin insåg han plötsligt att han helt enkelt hade lyssnat på henne, lärt känna henne och inte bara tänkt på hennes sköna yttre. Egentligen var det ju den enklaste vägen, även fast det kanske var den längsta.

Plötsligt avbryts Tors funderingar av att marken börjar skälva. Småstenarna på vägen åker upp och ner. De ser sig om samtidigt, ut ur skogen dundrar en stor björn fram, grenar bryts av när den stora kroppen spränger fram. Blicken är vild och ur dess öppna käft rinner saliven. Tor bara stirrar, han och Freja går ofta här. Även fast de stöter på djur så har de aldrig bettet sig som den här björnen.

Han tar ett hårdare tag om Frejas hand, drar henne bortåt så tyst det går. Men björnen har redan sett dem. Och den kastar sig över dem.

Tor drar Freja bakom sig, beredd att ta emot björnen. Men så händer något. Björnen fryser mitt i språnget, allt blir tyst och stilla. Tor ser sig omkring, inget rör sig. Freja står frusen med skräck i blicken bakom honom.

”Vad är det som händer? Freja?” Men hon förblir fryst, det är som om tiden har stannat.

”Se så olyckligt det kan sluta.” Tor hoppar till, och tittar upp. På björnens huvud sitter en lång, benig blek man.

”Vem är du? Vad håller du på med?” Tor försöker att dölja hur förvirrad och rädd han känner sig, men med tanke på mannens leende så lyckades han inte särskilt väl.

”Jag tänkte bara hjälpa till i nödens stund”, mannen borstade bort lite vägdamm från sin rock med en nonchalant gest.

 

Tor trodde honom inte. Men mannen hade makt, han kunde stoppa tiden. Och Tor kände en kall kåre av skräck när han insåg vad som skulle hända om mannen lät den här scenen fortsätta.

”Och hur skulle du kunna hjälpa mig?”

Mannen plirade ner på Tor. ”Jag kan göra dig stark nog att möta denna best i närkamp, jag kan göra dig snabb nog att undvika både klor och tänder. Jag kan göra så att du kan föra henne i säkerhet.” Han gjorde en gest med handen mot Freja.

Tors hjärta bultade hårt i bröstet, inget fick hända Freja. Men den här mannen hade något fuffens för sig, han visste inte bara vad. Så det gällde att vara försiktig.

 

”När jag väl har fört henne i säkerhet, hur ska jag då bli mig själv igen?” Mannen hann inte dölja den irriterade minen fort nog. Men så klistra han snabbt på ett leende. ”Varför i all världen skulle du vilja byta tillbaka? Vill du inte alltid kunna beskydda henne?” Mannens häpna uttryck var för spelat, Tor insåg att han hittat något bra här.

 

”Ge mig något som gör att jag kan få tillbaka mitt vanliga jag, och jag ska tacka dig stort för att du hjälper mig beskydda henne.”

 

Mannens blick smalnade, men så tog han upp en sten från marken. Därefter drog han loss en hårtuss från björnens tjocka päls. Han höll de i sina bleka kupade händer, blåste sakta. Och så höll han fram ett halsband till Tor. Stenen hade blivit en liten amulett, med små tecken inristade. Björnens hår hade vuxit ut och tvinnats ihop så han kunde hänga det runt halsen.

 

”Bara be din sköna mö att ge amuletten en kyss, så försvinner dina krafter.” Tor tog emot den och lät den lägga sig på plats mot hans bröst.

”Och nu då?” Frågade han mannen, ”ska jag göra något särskilt?”

Mannen skrattade. ”Nejdå, tillåt mig.”

 

Känslan som kom över Tor går inte att beskriva. Han började se i svartvitt, han kröp ihop på alla fyra. Växte och fick päls.

När han såg in i björnens ögon såg han sig själv i dess ögon. Han var en stor varg!

Mannen försvann i ett moln av damm, det enda som blev kvar var ett ekande fnitter.

 

Björnen vaknade till liv, men det blev en kort kamp. Mannen höll sitt ord, Tor hade inga problem att slåss mot djuret. Men när han högg tag om björnens hals fick han syn på något. Det satt en pil i djurets ben. Med ett snabbt ryck slet han ut den med sina nya vassa tänder. Därefter lyckades han mota björnen på flykt, nu när den inte var galen av smärta längre.

Men Tor misstänkte vem som satt pilen där, och han morrade ursinnigt.

 

En flämtning bakom honom fick han på andra tankar. Freja stod där bakom honom, hon såg rädd ut. Han gick mot henne för att trösta henne, så som han brukar. Men hon bakade långsamt bort från honom. Som han sett henne göra för så många andra, men aldrig för han.

 

Han gnydde lugnande, satte sig ner och la huvudet på sned.

”Tor?” Fick hon fram, väldigt svagt.

Ja, det är jag. Freja gick långsamt fram mot honom. Tvekade, men satte sig långsamt på huk vid honom. Amuletten hängde fortfarande runt hans hals. Hur ska jag få henne att förstå? Han nuddade hennes kind försiktigt med sin nos, och höjde sedan en tass mot amuletten. Klocka Freja upptäckte det nya smycket. Tog det mellan sina händer och såg från det till Tors ögon. Förstå mig, snälla rara.

Det blev ett ögonblick av tystnad. Så lyfte hon långsamt upp amuletten, såg på den en stund. Tor lät sin nos nudda hennes mun. Freja rynkade fundersamt ihop ögonbrynen. Och lät läpparna nudda vid amuletten. Det var så det gick till när de återigen kunde skratta ihop.