Jennifer Andersson

Det var nästan helt tyst i skogen. Ingen vind fick löven att prassla, inga fåglar kvittrade. Så när vi kom ridande hördes vi högre än vanligt.

Hovarnas klapper mot grusvägen kunde höras genom hela skogen. Hästarna var pigga och ville gärna springa fortare.

-          Lugn nu Rex, sa jag och klappa min häst på halsen. Han slängde lite med huvudet men saktade in. Hans päls var varm mot min hand. Och dess vita färg lyste nästan i skogens dunkel.

 

Bredvid oss travade Sara fram på sin bruna ponny Rose. Sara hade mer problem än jag. Rose trippade i sidled och försökte rycka tyglarna ur händerna på Sara.

 

-          Sluta nu! Röt Sara så bestämt hon kunde. Men Rose var inte på humör för att lyssna. Tvärtom började Rose dra ännu hårdare i tyglarna, så Sara var nära att tappa dem.

 

-          Vi kanske ska ta och galoppera en bit så hon får springa av sig? Föreslog jag när Rex började kasta med huvudet igen.

 

-          Ja det är väl lika bra. Det börjar bli mörkt nu också.

 

Vi släppte efter på tyglarna och hästarna började direkt galoppera. Vi lät dem springa så fort dem ville. Det gick så snabbt att tårar trängde fram i ögonen. Rex tog i för allt vad han var värd. Jag kunde känna hur hans muskler spändes och drogs ihop under mig.

 

När raksträckan var slut saktade vi av. Hästarna flåsade och var nöjda med att bara få gå en stund. Jag och Sara skrattade och började prata om vad som hänt i skolan under dagen.

 

Då hördes en skap smäll. Och något träffade ett träd bredvid vägen så att barken flög av.

Hästarna kastade sig iväg i ren panik. Rex hoppade över det lilla diket och sprang in i skogen. Jag drog i tyglarna, men till ingen nytta. Rex var livrädd, och inget kunde jag göra för att stoppa honom.

 

Grenar slog mig i ansiktet, jag kunde känna att det började blöda på min kind. Hjärtat bultade hårt i bröstet. Tänk om jag föll av mitt i skogen? Tänk om Rex snubblar och går omkull?

 

Men så börjar Rex galoppera långsammare. Och när jag drar i tyglarna får jag han att stanna. Vi skakar båda två.

Då kom jag på vad som nyss hänt.

 

-          Herregud, det är ju älgjakt nu! Och så rider vi i skogen utan reflexer! Paniken får mig att skrika. Vart är Sara?

 

Jag vänder Rex och låter han galoppera för allt vad han är värd tillbaka. Vi kommer fram till vägen. Svetten rinner nerför min rygg, och Rex flåsar tungt.

 

-          Sara! Ropar jag och travar vägen fram. Det är så mörkt nu att det är svårt att se spåren efter Roses hovar. Men så ser jag Rose och Sara komma mot oss.

-          Vi måste skynda oss hem. Tårar trillar nerför Saras kinder.

 

Då hörs ett skott till.