Jennifer Andersson

Vem som var byns äldsta var svårt att veta, byn tjänar inte tiden som resten av världen gör. Den låter tiden komma och gå, vridas tillbaka och rusa framåt efter behag. Den som var ung igår kunde vakna upp och vara 10år äldre nästa morgon. Tid från någons liv kan tas som straff, men man kan också bli belönad med tid ifall man gjort något som gynnar byn.

Den som står tiden närmast och är dess förhandlare är en ung pojke vid namn Herus. Herus var mycket förtjust i guld, när han inte var inne i klocktornet gick han ut i skogen för att fånga guldstenar. Inte många hade skickligheten att ta dem innan de blev vanliga stenar igen, knepet var att låta bli att tänka på vilken rikedom guldet gav. Minsta begär efter den glänsande metallen och det blev en vanlig gråsten igen.  

Herus ville inte ha guldet för att kunna bli rik, han gick med guldet till smeden. Smeden hjälpte honom att kunna göra vackra klockarmband och ur så vackra att ögat aldrig skådat något finare. Därefter tog han dem till klocktronet, de vackraste satte han upp på väggarna för att alla skulle få beskåda de fina klockorna. Hans favorit var ett golvur som stod vid ytterdörren.  Den var gjord av hans största fångst, en guldsten lika stor som en ko. Det hade tagit honom en månad att bara få en skymt av dess guldform, ett halvår till innan han lyckades lägga handen på den och på det sättet fånga den i dess sanna form.

Uret var format som ett timglas, i botten på glaset glittrade mängder av krossat guld som smälts fast. Över sanden flög en vacker trast, vingarna var utsmyckade med vackra mönster som gjorde att man kunde få för sig att trastens vingar flaxade. I övre delen rann inte sanden neråt, den såg ut att fara runt i kupolen ihop med två dansande rådjur. Herus älskade den vilda skönheten uret ingav. Tiden var något man inte kunde styra, även fast många påstod att det var det han gjorde. Byn var övertygad om att den hade tiden i ett järngrepp, bara Herus visste att den hade fel.

Och det hade han fått lära sig den hårda vägen..