Jennifer Andersson

Sorry för en dag sent, men här kommer i alla fall andra delen. Blir inte alls nöjd men förhoppningsvis blir det bättre och bättre ju mer jag skriver..

 

Även fast en man på 90år kunde se ut som 15 i byn visste han ändå om sin sanna ålder. Den enda som inte hade en aning om sin sanna ålder var Herus. Han trodde han var mycket gammal, men tiden hade låtit honom hoppa så mycket fram och tillbaka genom tidsvalven att han inte längre var säker.

Han hade minnen som var från byns första tidsålder. Den var då ung och inte alls så kraftfull som den var nu. Den hade inte varit avskild från resten av världen på den tiden. Tvärtom hade den varit i centrum, flera gånger om året kom handelsmän från flera håll i landet för att sälja förnödenheter och vackra föremål till byns folk, för att i gengäld få råvaror och material de behövde på sin fortsatta färd.

Men inte alla hade kommit till byn i goda ändamål. Ju mer magi som började genomsyra ju fler började komma till byn. Några blev så häpna av vad de fick se att de började förlora förståndet. Allt de ville ha var det byn inte kunde ge, den magi som hade börjat genomsyra dess marker.

Det verkade som om magin påverkade utomsående mer än vad den gjorde med invånarna i byn. Vissa blev förkrossade när de inte fick vad de ville, andra såg rött och rasande anföll de byn. Men det dröjde en tid innan saker gick överstyr.

När tre stora viltjägare från de norra fjällen kom genomresande, stora starka karlar med hårda muskler som spände under den stramande huden. Klantatueringar som prydde deras bröst och armar, tatueringar som berättade historier om vilda jakter på stora vidunder. Storslaget mod och blänkande svärd som skar genom kött och ben lekande lätt.

De ingav respekt från de till synes normala invånarna i byn, men de var vänligt sinnade och hade bara kommit för att sälja skinn och klor. Men så hade många först varit, vänligt sinnade tills magin fick dem att förlora förståndet.

 

Byborna fruktade vad männen skulle kunna ta sig till om de blev besatta av magin, så de försökte förgäves skynda på deras resa. Men männen ville stanna, ta igen sig efter den långa resan. Och de började förändras.

De började bära med sig vapen vart de en gick, de stora vassa svärden hängde vid deras sida. Genom hot och våld tog de vad de ville ha. Herus var på den tiden en liten pojke, troligtvis inte mer än åtta somrar. Hans hår var orange och spretade åt alla håll likt små eldslågor, hans ögon var klart gröna som gräset under sommaren. Innan solen avlämnar sin gula färg på det då den hettar upp världen. Han bodde med vad han trodde var sin biologiska pappa och sina två mindre systrar. Hans pappa var en snidare, den skickligaste i dessa trakter.

Det var svårt att hålla isär i vilken ordning Herus liv hade gått, hans tidsväg var inte rak som alla andras, den hoppade fram och tillbaka. Tog bort och la till, han hade ibland absolut ingen aning om i vilken följd händelser i hans liv hade kommit.

 

Männen kom med sina horn och klor till snidaren, bad han göra de vackraste sakerna han kunde. Som de sedan kunde sälja dyrt. Herus far gjorde vad de bad om. Men genom att magin hade börjat genomsyra även hans far blev hans skapelser så underbart vackra att männen inte kunde få nog.

När deras klor och horn tagit slut och de inte längre hade något de kunde låta hans far jobba med tog de det svåra beslutet att lämna byn. Men bara för att jaga mer, och sedan återvända så fort de kunde.

 

Men de kunde inte hålla sig för att berätta för alla de mötte om denna by där den storslagna snidaren bodde. Berusade berättade de högljutt om de fina sakerna de sålt dyrt längst vägarna och visade stolt upp några av verken de hade med sig. Och många av de personer som fanns på dessa landskrogar var tjuvar och män besatta av mörkret i denna värld.

Ett antal på 50 män gick ihop och gick mot denna underliga by. Alla utom tre stannade strax utanför gränsen, medan de andra tre gick mot snidarens hem.

”Vi har hört att du kan göra underverk med dina händer och verktyg” sa en av männen när han klampade in genom dörren.

”Hade jag ingen talang hade jag inte kunnat försörja mig på det jag gör” sa Herus far ödmjukt och viftade diskret med handen bakom ryggen åt Herus och hans systrar, som satt och lekte i rummet intill med träfigurer deras far hade gjort. 

 

Herus förstod att deras far ville att de skulle smyga uppför trappan till övervåningen. Han tog sina systrars händer och de smög upp.

De kunde höra hur samtalet blev allt hetsigare där nere. Men de pratade för fort för att Herus skulle förstå vad som hände. Varför bråkade männen med hans far?

 

Plötsligt hördes det tumult i rummet nedanför. Herus kunde höra sin far och männen ropa.

”Far!” Han sprang nerför trappan, och blev stående framför en av männen, hans ögon hade fått ett mörkt sken över sig och hans ansikte sprack upp i ett vilt flin när han såg hur den lilla pojken darrade framför honom.

”Flytta på dig”, väste mannen hotfullt fram och lät sig undslippa ett glatt hummande efter.

”Var är far?” Frågade Herus, och backade några steg. Men stod ändå kvar.

”Inte hos dig längre, pojk! Så antingen går du undan, eller..” Han höjde svärdet och satte spetsen vilandes mot Herus strupe. ”Så kan du få följa med honom dit han gått”.

 

Allt mod rann ur Herus kropp, utan kraft kvar vek sig hans ben och han kravlade bort från mannen. Herus kunde höra mannens vänner skratta från köket. Han kravlade några meter så han kunde kika in. På golvet låg hans far, med blod forsande från ett sår i halsen. Hans ögon var tomme på liv.

 

Herus kunde höra sina systrar skrika från övervåningen. Men han vågade inte göra något. Istället kröp han in i det stora golvuret i vardagsrummet, det bästa gömstället när de brukade leka kurragömma.

 

Herus kunde höra hur mannan som hotat honom gormade åt hans systrar när han släpade dem nerför trappen. Dörren öppnades och stängdes, sen blev allt tyst.

 

Herus började skaka av gråt, men var fortfarande oförmögen att lämna sitt gömställe. Tillslut måste han ha somnat där han satt i spillrorna av sitt liv.

 

 

 

”Vill du ångra det du gjort?” Viskade en röst i hans öra. Herus satte sig upp, han var fortfarande inne i uret, och luckan var stängd igen. Han försökte öppna den men det gick inte.

 

”Vem där? Släpp ut mig!”

”Jag är ingen vem, ingen han, ingen hon, ingen det. Jag är större än så.”

”Så vad är du?” Frågade Herus, förbryllad av vad som kunde låta så mäktigt.

”Jag är tiden, och med min hjälp kan du få dem du älskar tillbaka. Du kan få bli hjälten som räddar dem.” En längtan och ett hopp större än Herus någonsin känt forsade in i honom.

”Hur skulle det gå till? Far är redan död och mina systrar antagligen miltals härifrån.” En förnärmad fnysning fick han till svar.

”Vad som får ske och inte ske är mitt beslut. Jag bestämmer över både det förflutna, nutiden och framtiden.”

”Varför kommer du och vill hjälpa mig?”

”Jag kom inte till dig, du kom till mig. Du vet väl om att du sitter gömd i en av mina tjänare? En av dem som visar människor min betydelse.”

”Hur kan du hjälpa mig då? Kan du få pappa att leva igen?”

”Jag kan ta dig tillbaka i tiden så du får en chans att rädda din familj. Men jag vill ha något i gengäld”

”Säg vad du vill ha!”

”Det är väldigt enkelt, jag vill att du tjänar mig lika troget som det ur du sitter i. Du ska få uppleva den kraft jag har, du kommer få förmågan att resa i tiden. Förändra saker och leva förevigt.”

”Jag antar ditt anbud, hjälp mig nu att rädda min familj.” Svarade Herus allvarligt efter en kort sekunds tvekan.

”Välkommen säger jag väl då. Jag hör av mig igen.”

 

 

Rösten dog bort, men uret började skälva. Herus hoppade förskräckt ut, framför hans ögon snurrade visarna bakåt. För att sedan stanna upp och börja ticka flera timmar tidigare.

 

”Kon ligger bakom dig Lea.” Herus stelnade till, han vände sig långsamt om. Där på golvet satt han och hans systrar återigen och lekte. De verkade inte kunna se att han stod i samma rum.

 

”Det har en enkel förklaring,” hörde Herus tiden säga i sitt huvud. ”Du finns redan med i den här tiden, du kan inte finnas som två personer.”

”Hur ska jag kunna hjälpa dom om de inte kan se eller prata med mig?”

”Ta det lugnt, jag ska lära dig spelets regler. Men det tar sin tid! De tre männen har inte sett dig än, för dem är du synlig eftersom du skapar en ny möjlig version. Den andra du har redan börjat leka med dina systrar, den är dömd till den tidsversionen du nyss lämna. Men nu har du möjligheten att skapa en annan innnan männen hinner in i huset.”

”Och hur ska jag lyckas med det?” frågade Herus desperat. Men tiden var borta..