Jennifer Andersson

Somliga människor har det allt bra. De har förstått hur mycket jobb det är med djur och hur mycket tid och pengar som det behövs för att dessa varelser ska ha det bra, att det blir att man i princip prioriterar deras välbefinnande före ens eget. Men dessa människor tillhör inte jag. Nej då, jag har skaffat det största ”husdjuret”. Den har fyra ben, en man och svans. Om ni gissat häst så är det rätt!

Man kan väl säga att vissa dagar är mer slitsamma än andra. Att gå upp vid halv sex på morgonen för att åka och fodra dessa djur med lite havre och hö känns inte alltid som en bra ide, speciellt inte när det är varmt och skönt i sängen och det är en mörk och blöt höstmorgon. Efter frukosten vill ju dessa djur också komma ut i friska luften och få strosa i hagen, då är det bara att gå ut med alla hästar till respektive hage. Och är det höst får man passa sig så det inte säger ”tjoffs!” och stöveln blir kvar i leran. Men har man häst så har man. 

Fast det är ju ändå kul att rida, det är väl huvudanledningen till att många håller på med hästar? Jovisst är det kul, efter att man borstat av tre kilo lera från hästens päls så det bara ser ut som att den stått på vinden och samlat damm i några år istället för en hel livstid. Då kan man äntligen rida, och hoppas att man kan komma på samma våglängd som hästen så att ridpasset känns bra, men har man otur kan man ångra att man ens borsta hästen just den dagen.                                                                                                              Så någon gång efter ridpasset så är det dags att få in hästarna i stallet igen, och så är det väl alltid någon häst som har bråttom in till maten och inte riktigt fattar att man själv inte har lust att varken bli översprungen eller behöva rusa tillbaka till stallet. Men har man häst så har man.                   Och så när väl alla hästar är inne och man har krattat stallplanen bara för att sedan råkat välta ut skottkärran på väg till gödselstacken så börjar man nästan bli klar för dagen. Man har bara ungefär tusen olika småsaker man vill göra först, som att smörja utrustningen till både en själv och hästen så det blir rent och fint. Kanske behövs det sopas lite till eller så kan det vara spindelväv som behövs tas bort. Hästen kan vilja få lite extra ompyssling innan kvällsmaten, det kan också hända att man blir tvungen att bära ut vatten till hagen så hästen har något att dricka nästa dag. Men har man häst så har man.

            FAST när väl allt det är slut så är det bara att ge lite mer hö och havre innan man släcker och går hem. Och där fick ni er en bild av en fullspäckad dag i stallet! Ni tänker säkert att jag verkligen menade det där om att andra människor utan dessa djur har det bra. Men även fast det kan vara tungt att ha häst så är det en sak jag kan säga er med säkerhet, det kommer ALLTID vara värt det! Det är inte lätt för någon som står utanför att se hur underbart det är, men jag kan ge er en liten hint om saker som lyser upp alla dessa dagar med de fyrbenta vännerna!

 

 Tänk att komma till stallet på morgonen och alltid mötas av en kör av glada morgongnäggningar och spetsade öron och ivriga bankanden, vem kan fortfarande längta efter sängen då? Att sedan släppa ut dem i stora gröna sommarhagar och se dem springa iväg i full fart och inse vilket kraftfullt och magnifikt djur man har.  Och när man sedan ryktat hästen tills den riktigt blänker i pälsen och man känner att man gjort ett bra jobb, vem kan klaga då på att armarna värker? Tänk när hästen får syn på en från hagen och går en till mötes, den känslan av samhörighet kan få en att rysa i hela kroppen.

Och när man väl rider kan man känna den där kommunikationen mellan en själv och hästen, som är så otrolig att det knappt går att beskriva. Vi talar inte samma språk, vi kommuniserar inte på samma sätt, hästen är ett bytesdjur och vi är rovdjur.  Vi är inga naturliga ”vänner”.  Ändå kan en häst lita på en människa, ändå kan en häst villigt och glatt lyda en människa. En häst kan se oss som sin ledare, ett djur som består av 600kg muskler och som lätt skulle kunna vägra göra vad vi säger åt den. Om inte det är otroligt så vet jag inte vad som är det.

Att få känna hästen arbeta under sig, känna styrkan och farten när man svävar över hindren, känna hästen dansa under en på dressyrträningen. Kunna flyga fram i full fart över en äng och känna en kraft och frihet större än vad den värsta bilen skulle kunna ge. Hur många hästkrafter en bil har, går det inte att mäta en äkta hästkraft med vad som finns i en metallklump.                                                                                                            

Och så, det sista man hör innan man lämnar stallet är hästarnas rytmiska tugganden. Vem kan låta bli att känna ett inre lugn då?

Att köpa sig lycka sägs inte vara möjligt, men prova att köpa en häst och du kommer att inse att det går! Vad bryr jag mig om att hästen bränner hål på plånboken, när hästen redan är inbränd i mitt hjärta? Vad bryr jag mig om att jag får ge upp en massa bilder på Karl XI, Gustav Vasa och Selma Lagerlöf, jag behåller hellre bilderna på min häst.

Visst det är mycket tid och mycket pengar. Men jag kan säga att det är gratis styrketräning, mycket frisk luft, du får en vän som aldrig sviker, du får ett liv.