ctrl C, ctrl V
Vad skulle du göra om ditt liv höll på att rinna ut? Om du var rädd för att sluta ögonen och somna på kvällen, för att det kan vara sista gången du kommer att kunna se, höra, känna? Skulle du vara med dina nära och kära, så att avskedet skulle bli tvärt och plötsligt? Eller skulle du dra dig undan, göra avskedet successivt?
Sjukhuset hade blivit som mitt andra hem. Jag kunde känna igen flera av de som jobbade där, både städare och doktorer. Skyltarna som visar vart de olika avdelningarna ligger hade jag inte behövt använda på över 1år. Jag var helt klart inte som många andra 12-åriga pojkar. Då tänker jag inte på mitt kala huvud eller mina intensivt ljusgröna ögon. Utan på saken i mitt huvud som får min mamma att gråta och min pappa att skaka, min hjärntumör.
När man är liten får man inte veta någonting, men man uppfattar saker i alla fall. Det är lite som att en blind använder sig av de andra sinnena för att kompensera för synen. För att kompensera för informationen man inte får blir man extra uppmärksam. Ser saker som andra inte tänker på, uppfattar omgivningens stämning, ser vad folk inte säger i deras ögon.
Så när alla sa att jag skulle bli bra efter operationen och kunna spela fotboll eller vilken annan sport jag ville efteråt visste jag att alla ljög mig rätt upp i ansiktet.
Jag skulle antagligen dö. Annars skulle inte mina föräldrar gråta nere i köket när de trodde att jag sov på kvällen. Mamma skulle inte krama mig flera gånger om när hon lämnade av mig vid skolan, pappa skulle inte köpa godis till mig på vardagarna. Att goda saker kan bringa dåliga nyheter…
Jag stängde in mig på mitt rum, stängde mig ute från allt och alla. Från att vara ”clownen” i klassen blev jag en ensamvarg. Jag satte mig alltid själv, höll mig utanför på rasterna. Kompisarna kallade mig tråkmåns och svikare, men jag kände mig inte som en svikare. Jag ville skydda dem, ville inte att de skulle behöva sörja mig, ville inte att de skulle gråta när jag var borta, jag ville inte att de skulle lida pågrund av mig.
Mina föräldrar blev förstås förkrossade och oroliga när de såg förändringen hos mig, och ville få mig att komma tillbaka till mitt gamla jag. Men vad de än gjorde funkade det inte, jag sjönk djupare in i mig själv. Beredde mig på att lämna livet här och gå vidare, om det nu finns något vidare. Men när de hittade mitt avskedsbrev i min skrivbordslåda fick de nog. De hade försökt allt. Jag hade gått till skolans kurator flera gånger, fått mediciner mot depression, blivit medtvingad ut på bio och så vidare, fått vara för mig själv. Deras sista desperata ide var att om inget som människor kunde skaffa fram fick mig att må bättre, kanske ett djur skulle kunna lyckas…
”Aron! kom ner, vi har en överraskning till dig!” Ropade mamma med överglad röst nerifrån hallen. Jag brydde mig inte om att svara, men reste mig motvilligt upp ur sängen och började långsamt släpa mig nerför trappan.
”Vad är det?” sa jag och försökte låta lite intresserad i alla fall, men när jag såg mammas ansiktsuttryck förstod jag att jag hade misslyckats totalt. Besvikelsen kunde hon inte dölja helt hur mycket hon än försökte.
”Kolla här”, sa pappa och drog undan en filt från något fyrkantigt som han hade dolt bakom sig. Det var en djurbur. Jag var tvungen att huka mig för att se vad som fanns innanför. Ett par blåa ögon mötte mina och en liten vit valp tog ett par ivriga steg fram till galleröppningen och stack ut sin svarta nos och tittade nyfiket på mig, medans den viftade på svansen. När den mötte min blick rös jag till av någon oförklarlig anledning.
”Vems är den?” frågade jag, och sträckte försiktigt fram handen mot valpen. När jag kände dens kalla våta nos mot min hud fick jag en varm känsla inombords. Långsamt sänkte jag handen, men det kändes fortfarande som om jag rörde vid det lilla djuret.
”Din såklart”, sa mamma med sin överdrivet glada röst. Jag drog genast bort handen från hunden och reste mig upp.
”Ni får lämna tillbaka den. Jag vill inte ha den.” Jag vände mig om och gick mot trappan. Då fick jag en konstig känsla, som om valpen drog mig tillbaka.
”Vi kan inte lämna tillbaka den nu, det vore inte rätt.” Pappa gick efter mig med hunden i famnen.
”Det är inte rätt att den ska vara med mig heller”, kontrade jag och försökte att låta så bestämd som möjligt.
”Du får ta hand om den vare sig du vill eller inte, du kan inte bara sitta på ditt rum och inte göra något alls. Ett djur är precis vad du behöver.”
Pappa följde efter mig upp på mitt rum, och när jag slängde mig på sängen igen satte han ner valpen på golvet, gick fram och klappade mig uppmuntrande på axeln innan han gick ut och stängde dörren efter sig.
Jag stirrade stint upp i taket, men jag hörde hur valpen gick omkring på golvet. När den började gny kunde jag inte fortsätta. Jag la mig på sidan och tittade ner på den, och den tittade förväntansfullt tillbaka och viftade på svansen.
”Du ska inte gilla mig”, sade jag strängt till den. ”Jag kommer snart inte finnas mer här så bli inte fäst vid mig.”
Valpen svarade genom att lägga huvudet på sned och gny igen. Innan den travade fram till sängen och ställde sig på bakbenen, i ett försök att komma upp.
Jag vände ryggen åt den och la mig längst in vid väggen.
Jag gav valpen mat och såg till att den kom ut, för någon djurplågare ville jag inte vara. Jag kallade den för Valpen, i ett försök att bli ännu mindre fäst vid den. Men mer gjorde jag inte, inte ens när den skällde och gnydde som allra värst och såg på mig med sina oförstående ögon. Den kunde inte förstå varför jag ignorerade den.
Jag visste varken ut eller in. Jag hatade mig själv för att jag var elak mot Valpen, samtidigt som jag tyckte jag var egoistisk när jag tänkte tanken att ta upp den och klappa på dens mjuka päls.
När det var exakt 2-dagar kvar tills jag skulle opereras kom jag hem från skolan som vanligt och gick upp till mitt rum. Jag trodde att Valpen skulle vara där som vanligt, men rummet var tomt och dörren vidöppen.
”Mamma har väl tagit ut den”, sa jag till mig själv. Men jag kände att jag var tvungen att vara säker. Jag gick ner till köket där mamma stod och gjorde mat.
”Mamma, var är hunden?”
”På ditt rum tror jag?”
”Nej, den är inte där.”
En vindpust fick gardinen vid altandörren att blåsa upp. Jag blev stel av panik i hela kroppen.
”Mamma! den måste ha smitit ut!”
När jag såg hur hon stelnade till mitt i en rörelse insåg jag att det måste vara sant. Mamma hade säkert glömt stänga dörren helt till mitt rum när hon hade varit inne hos Valpen och sedan öppnat altandörren när hon gick ner…
Jag rusade ut, jag hörde mamma ropa efter mig. Jag sprang barfota neråt vägen, att jag inte hade några skor kom jag på försent. Jag hade sprungit två kvarter och hade kommit ut till den större vägen utanför vårt villaområde när jag hittade Valpen.
Den låg vid sidan av vägen, orörlig och med blod som rann i den vita pälsen. Jag satte mig på huk vid dess sida och försökte förgäves stryka bort blodet ur dess päls.
”Valpen vakna, vi måste gå hem nu.” Min röst var en befallning, gjord av sten. Jag krävde att han skulle resa på sig och följa mig. Men han rörde sig inte, verkade inte andas.
”Valp?”, viskade jag. I min röst fanns kärlek och längtan, jag bönad och bad om att han skulle resa sig. Men blodet fortsatte rinna i röda linjer i hans vackra vita päls.
”Valentino”, grät jag. Och i min röst fanns inget annat än den djupa sorg som jag försökte skydda alla andra ifrån.”Snälla stanna, jag ber dig. Det gör så ont, jag kan inte låta dig gå. Få mig att förstå. Jag gjorde det av kärlek. Du vet att jag saknar dig. Stanna! Du får inte gå, låt mig få mer tid!” Jag höll min älskade hund i famnen och grät ner i dess päls när mamma och pappa hittade mig.
Valentino låg inne på dursjukhuset den morgonen jag skulle opereras. Han hade haft ett brutet ben och inre blödningar när vi tog dit honom och de visste inte om han skulle klara sig. Jag minns bara oron för att han skulle dö, vad som hände mig kändes inte viktigt. Jag hade tillbringat all min tid hos honom, jag hade fått tagit ledigt från skolan och allt.
Det var då jag insåg hur dum jag varit. Att en liten hundvalp skulle kunna lära mig en sådan viktig sak. Att inte ta vara på tiden man har med dem man älskar är bara dumt, ingen kommer att sörja mindre för det. Ingen vill sörja mindre. Liv och död går hand i hand, men man ska leva livet så länge man lever.
När jag sövdes innan operationen hade jag ett enda mål, att vakna upp igen, att få säga till alla hur ledsen jag var. Att få krama om mamma och pappa, borra in ansiktet i Valentinos päls och berätta hur mycket jag tyckte om honom. Att få skratta med mina vänner. Sedan blev allt svart…